Jag är inte den som begär mycket, har aldrig gjort. Ändå känns det som det jag vill är omöjligt.

Jag vill hitta lycka & kärlek, vill ha någon som håller om mig & säger att allt kommer bli bra, att det snart blir lättare. Någon som kan vara min, någon jag kan dela allt med. 
För jag har inte haft den lyckan, har han inte varit otrogen så har han varit våldsam eller ljugit om annat. & jag förtjänar så mycket bättre. Det vet jag om. Ändå söker jag mig till människor som sårar mig, för det är vad jag är van vid. Vafan, jag vet ju inte ens hur det är att ha en "normal" relation. För jag har aldrig haft det. & nu när jag har hittat en som vill visa mig att det finns bra killar, som jag kan lita på. Är jag så fruktansvärt rädd, jag vill bara få honom att försvinna, att han ska såra mig så jag slipper oroa mig för att han ska såra mig senare. Vill berätta för honom att jag känner som jag gör, för han vet redan allt annat. Men är så rädd att han ska lämna mig för det, för jag vet att han inte vill att jag ska känna som jag gör. 

Så mycket dubbelmoral, låter inte logiskt någon stans. Men det är så här jag känner just nu. vilket är ännu mer skrämmande, för jag vill inte tabba mig & göra så att han försvinner, samtidigt som jag vill slippa allt med känslor. 

Är så fruktansvärt kluven. Att en kille kan göra ens normala tankebana till kaos, hade helt glömt att kaos ändå kunde kännas så bra.

 

ÅH! vad fan ska jag göra? jag vet vad jag vill, men inte hur...
Så mycket tankar, så mycket kaos, så mycket känslor, så mycket lycka....